Det har väl inte undgått någon att jag är en tvättäkta kattmänniska? =)

Jag hade ju två katter med mitt ex. Mina bebisar. Dessvärre avlivade han dom utan min vetskap. Jag kunde inte själv ta dom eftersom min nuvarande sambo är allergiker...

Jag klarade inte av att vara utan husdjur. Så efter mycket om och men hittade jag och Henke en hundras som han tålde. Staffen. Nu klarar han av hundar i allmänhet mycket bättre än innan vi skaffade Donna. Även när det gäller katter verkar hans allergi lugnat sig. Vi besökte en familj med en Devon Rex. Henke kände ingenting. Så det finns hopp.

Jag hoppas verkligen att jag någon gång får äga en katt igen. Vi har testat olika raser. Mest långhåriga, då jag absolut (innan iaf) ville ha en långhårig katt. Ingen funkade. Sen hittade vi rexen. Mitt första intryck var att jag inte ville köpa en råttliknande katt bara för att Henke tål den. Men efter att ha träffat flera rexar så är jag fast! Dom är så otroligt vackra, och riktiga knäkatter!

Besöker ofta Nordiska Rexringen och kikar på kattungar och omplaceringskatter. Finns en kull som jag fastnade för. I denna kull fanns otroligt söta Beila, en flicka som jag blev upp över öronen förälskad i. Hennes mors matte har en blogg där jag idag såg nya bilder på söta Beila. Ack, så jag önskar att jag kunde fått henne!

Varje gång en kund på jobbet köper kattmat så svider det lite i mitt hjärta. Mesigt va? *småler* Ibland har jag till och med lite svårt att gå förbi kattmaten när man handlar på Ica Maxi... Men men.. Vi får se vad framtiden har att ge...